Korpatorpet Urshult den 22 juni 2004

Kära bror å svägerska!

Äntelien har ja blett teress te å skriva te ere. Ja tror minsju att dä ä ett helt år sen dä sista brevet. Å så har du ju skrevet ett par gånger te me å ändå har dä ente blett nått. Män nu så har dä hänt så möet här på trakten så nu måste ja bara fösöka å berätta lite om dä.

Dä största som hänt ä föståss att dä har öppnats en nyå livsmedelsbutik i Urshult. Dä ä di som har kjosken som har gett se på dän utmaningen gönom å bögga te kjosken å starta affär i dän lokalen. Dä ä ente stort män dä ä ju välplanerat å mä go velja så tror ja nog att dä kommer å gå redit bra för si di har ju även sånt därnt totospel å annra sorters spel å dä ger ju en del dä mä.

Dän gamle affärn geck i konkurs för dä geck ente för di ongdomarna. Å så har dän dära restaurangen i rösvikalaan åckså kursat å slat igän portana å dä sir knappt ut som om nån skolle vella öppna där igän. Män en vet ju allri mä tocka rörelser för på nåt konstit sätt så åteoppstår di nästan allti presis som dän där fåglen fenix.

Å förräxten så ä ju hotellet ista igen å har bå våfflekafe å resturang mä mat å så så nu ä dä frett fram te å äta där för di såm så vell. Å dä ä ju han tyhanlarn som står före dä å dä va han ja skrev om som hade ena rektier shäjk te kund i sin tybo som legger i källarn te hotellet ju.

Å kommun sålde kampingplassen ve Rävabacken te di som hyrda att å skötte att innan men si di har redan hånnet mä å sälja att vidare en gång te te nåra danskar såm vesst menar å driva att vidare. Å dä ä ju bra dä för si dä ä en så finer kamping å nu när dä fenns affär i byn å annat som behövs så bler dä nog folk som bor där på sommarn.

Dä dära Kendrion som ja skrev å sa att di skulle lägga ne dä la di ne men dä geck inte mönna dar förrns där va fart igän i di lokaliteterna å en del utå di som va där innan feck stanna kvar hos di nye ägarna. Å di gör vesst liadana grejor onnifär som di gjore där innan så dä bler nock bra mä jobb.

Här på torpet så går dä på i sin gella gång fastän dä ä lite menner å jöra nu sen vi lagt å dä mästa å jorbruket å bara ha nånna ongjur kvar te å beta å änga å hagar. Å så ha vi ju böggt väj hit så blann kan dä råka te å komma nån bil köranes å då ä dä födämästa nån vellsekommen turist som letar ätter nåt annat å si i trakta.

Vi kanse skolle öppna kafe Agusta å ja å begönna å tjäna lite pängar på turistera vi mä så som alla annra fösöker. Å så konne vi stässla Tilda i Kärrtorpet te å unnerhålla gästerna mä berättelser om henna bravader gönom åren. Dä skolle no dra folk te vårt kafe dä så möt som ho har vatt mä om dän käringa.

Ja så har en kommet igång ijen mä brevskrivanet te amerika å dä känns ju bra dä å så håppas en ju att du skriver tebakes å talar om huvåret ni han att ovär där. Nån svärjeresa sir dä ju ente ut te å ble å dä kan en väl förstå när en tänker på hur gamla du å dina käring ä blena. Så en får väl fösöka å opprätthålla kontakten å infomasionen brevledes presis som innan.

Ja skeckar mä ett bla te utå Teobalds skröna om trollena i Korpaknallen så fån vi si va du tror om att. Å så hörs vi å igen så smått å så får du hälsa di lagvigda frå oss i Stora Kronobergs län i Småland Sverige.

Ha dä så gött
Agust å Agusta

Händelserna vid Trollaknallen.

4.
Vi gjorde det bekvämt för oss i den rymliga volvodroskan och chauffören startade och körde i riktning mot Urshult. Vi passerade skolan och kyrkan för att vid Möllekulla svänga av mot Sirkön. Vi åkte vägen längs Urshultsviken, passerade gårdarna i Rössvik och efter Rävabackens kullar var vi ute ur samhället.

Vi njöt av färden på de slingrande grusvägarna upp genom den norra urshultsbygden med alla dess gårdar och hus. Kilometer lades till kilometer medan det mörka granskogslandskapet efterhand förändrades till det för åsnenområdet karaktäristiska ljusa sjönära odlingslandskapet omgärdat av lövskog.

Höskörden var för länge sedan bärgad och säden stod på tur. Det var präktiga sädesfält som bredde ut sig runt Klasamåla, Vemboö och Rörvik och kontrasten till våra ynkliga åkerlappar på Kärrtorpet och Korpatorpet var slående och föranledde en ingående diskussion mellan torparfolket om detta.

Vägrenarna hade börjat växa igen på nytt efter vägförvaltningens slåttergubbar som liksom tidigare år hållit efter gräset. En slåtter som krävde ständig skärpning av liarna eftersom vägdamm och grus snabbt gjorde stålet ovasst. Längre ut i markerna hade gårdarnas folk slagit och bärgat allt gräs på renar och andra platser där inte slåttermaskinen kommit åt. En syssla som dagens bönder inte ägnar sig åt vilket har fått till följd att landskapet växt igen och förbuskats mer och mer.

Den med dagens mått mätt klumpiga men ack så ändamålsenliga volvosuggan bar oss till tonerna av sitt karaktäristiska sjungande ljud från kugghjulen i växellådan vidare över bron vid Sundslätt och nu var vi på Sirkön, Åsnens pärla. Vägen slingrade sig vidare mellan gårdarna där helgfriden brett ut sig för detta var på den tiden då till och med bönderna unnade sig lite vila på den sjunde dagen.
Det var en ganska varm augustidag och så småningom blev temperaturen i bilen en aning för hög för oss finklädda torpare. Damerna hade ju fotsida klänningar, hattar och sommarkappor och vi karlar hade gåbortkostym samt hatt och rock även om inte ytterplaggen var påtagna inne i bilen. Genom att lätta lite på klädseln kunde vi ändå lindra värmen lite och med en anings nedvevade sidorutor så var det en ganska uthärdlig temperatur inne i bilen.

Den som någon gång i sitt liv åkt i en bättre begagnad volvosugga en varm sommardag vet och minns vilka luktförnimmelser som uppstod när kupén uppvärmdes lite över det normala. Det var ingen obehaglig lukt för oss härdade torpare utan den var bara speciell för dåtidens bilar. Materialet som fanns att tillgå vid den tiden och som impregnerats med de lukter som förr eller senare kommer vid nöjesresor till och från festplatserna gjorde de minnena oförglömliga.

Hustrurna våra var i varje fall överförtjusta över att få komma ut på ett dylikt äventyr och de tjattrade på om alla intryck som upplevdes under resans gång och om de minnen som de då och då kunde förknippa med olika platser och människor längs färdvägen. Föga anade de vad som låg bakom resans tillkomst och lika bra var det, det hade aldrig gått att övertyga dem om sanningshalten i berättelsen om min upplevelse med trollen. Agust och jag tittade ibland på varandra i smyg och smålog för oss själva vid tanken.

Fruktträden i åsnenområdet dignade av ännu omogna äpplen, det var bara sommarfrukten som var klar att skörda. Det såg ut att bli en rik skörd och odlarna skulle säkert tjäna bra på sin frukt det här året. Urshultsbygden var ju vid den tiden ett slags centrum för fruktodlingen i landet genom kapten Klingspors forskning och utbildning.

Mjölknabbens öppna landskap visade sig från sin bästa sida och bokskogen skänkte efterlängtad skugga över vår bil när vi for vidare mot Hunshult på Sirköns norra spets. När vi slingrat oss fram mellan de tätt placerade gårdarna i Hunshult bar det av mot överfarten till fastlandet igen och de ljusa lövskogarna förbyttes åter till mörk granskog.

Framme i Vrankunge tog vi av mot Torne och var åter i ett öppet jordbrukslandskap med stora åkrar och betesmarker. Den slingriga vägen förde oss fram till vår sista passage över Åsnens böljor och när vi tagit oss över till Tornesidan svängde vår volvodroska ned på den öppna planen framför festplatsen och stannade. Vi tumlade ut ur bilen och efter att vi bestämt tid för återfärd med chauffören besåg vi omgivningen. Festen kunde börja.

Fortsättning följer……………………………….

Teobald Bjälkegrand


Arkiv:
Amerikabrevet 10 juni 2003
Amerikabrevet 5 mars 2003
Amerikabrevet 10 december 2002

Amerikabrevet 17 november 2002

Amerikabrevet 29 september 2002
Amerikabrevet 20 augusti 2002
Amerikabrevet 7 juli 2002
Amerikabrevet 18 juni 2002
Amerikabrevet 5 juni 2002
Amerikabrevet 19 maj 2002
Amerikabrevet 20 april 2002
Amerikabrevet 26 mars 2002
Amerikabrevet 24 februari 2002
Amerikabrevet 27 januari 2002
Amerikabrevet 24 december 2001
Amerikabrevet december 2001


Tillbaka<<